Hur betraktas cyklister, och varför?

foto: Olof Blomqvist

Vardagscykling borde inte vara upphetsande. Det borde inte få vanligtvis bildade personer att bluddra osammanhängande på ledarplats i stora dagstidningar. Att folk hetsar upp sig beror delvis på kombinerade gång- och cykelbanor som inte fungerar för de 20-25 km/h som är det rullsnitt för cyklister som uppmätts i flera nordiska städer. Men det måste finns fler orsaker. Att bygga cykelbanor är inte raketvetenskap, det är bara att kopiera det som sedan länge finns i Köpenhamn och Nederländerna.

De brittiska sociologerna David Horton och Rachel Aldred har skrivit om varför folk inte gillar cyklister. Deras argument gäller främst England, där cykling är mer marginaliserat än i Sverige. Bara två procent av resorna i öriket sker med cykel, mot tio procent i Sverige. Men cyklingen i Sverige är koncentrerad till några få städer, så stora delar av Sverige kan sägas likna England på så vis att en stor del av befolkningen ser cyklister som leksakstrafikanter.

Horton menar att cyklister ses som "den andre", och att när miljötänket tilltar så kanske många tänker att de själva kommer bli en såndär cyklist en dag. Det kan vara skrämmande, menar Horton. Aldred menar att cykling är associerat med misslyckande. Cykling ses som något fysiskt krävande som man kanske misslyckas med. Eller så ses det som ett sistahandsalternativ för fattiga, alltså att man är misslyckad som person. Margaret Thatcher lär ha sagt att om man är över 30 år gammal och åker buss så är man misslyckad.

En annan konstig och svårbegriplig syn på cykling är att det är elitistiskt. Hur kan cykeln, det allra billigaste och enklaste fordonet, ses som elitistiskt? Kanske kan det kopplas ihop med Aldreds tankar om misslyckande. Kanske är det bara när man lyckats som person som man kan kosta på sig att vara svettig offentligt (inte för att man svettas mer av cykling än av en promenad, men ändå). Kanske är det bara när man har mycket pengar som man har råd att se fattig ut. Ja det kanske till och med är lite chic för rika personer att leka med fattigdom, ungefär som när den vita medelklassen gillar rappmusik eller jazz.

Jag tror cykelkramare ibland är en del av problemet. De gillar att betrakta cyklister som trädkramare och hälsoknuttar som gärna bär frigolitmössor och gula västar. De bekymrar sig inte över att 95% av resenärerna väljer bort hjälm och väst. Den stora majoriteten tar sig fram kollektivt, med bil eller till fots. De vill inte ha särskilda kläder och behöver inte ett fjärde färdmedel.

Hmm, jag hetsar upp mig nu lite märker jag.

Tidigare inlägg:
Cykling, en attitydfråga
Cykling måste säljas som en produkt

A Stigma too Far? Research looks at how cyclists are perceived in a car-dominated society
The article by Rachel Aldred argues that the label 'cyclist' is part of the problem in itself as men and women as individuals have differing attitudes and requirements. Campaigns have up until now ignored this distinction, which has worked to their disadvantage. The argument even extends to the equipment and clothing worn by cyclists, which may be seen as inappropriate, even off the road. This then reinforces the existing stigmas against cyclists, resulting in the further politicising of the 'cyclist' image.

Fear of Cycling 05 - Making Cycling Strange
Cycling has become strange, and the cyclist has become a stranger. Yet there is an intense ambivalence about the stranger. The stranger's presence suggests the possibility of another way. Against a backdrop of increasingly vocal concerns about climate change and growing unease about 'the car', the cycling stranger embodies the possibility of a different social order.

...

So my argument is not only that a fear of cycling is produced by varied attempts to make cycling safer, but also that a fear of the cyclist is related to people’s anxieties that they, too, might end up taking to cycling, and becoming a ‘cyclist’.