tisdag 18 mars 2014
Fakta utelämnas i Sydnytts rapportering om långa lastbilar
Sydnytt rapporterar om gigantiska lastbilar på 32 meters längd som går mellan Göteborg och Malmö. De säger att lastbilar är bra eftersom kapaciteten på järnvägen inte räcker till. Men det stämmer inte. De långa lastbilarna får bara köra mellan vissa adresser i Göteborg och Malmö mellan kl 19 och 06. Då finns det gott om ledig kapacitet på järnvägen. Dessutom finns det spåranslutning i bägge ändor: Kantyxegatan i Malmö och Transportgatan i Göteborg.
Sydnytt säger inte ett ord om säkerheten för fotgängare och cyklister. Lastbilar är ett problem eftersom chauffören inte ser var hen kör. När chauffören ska svänga höger och tittar över axeln syns bara en vägg. Många städer har därför förbjudit långa lastbilar. Att föra över lastbilstrafiken till tåg är ett annat bra sätt att öka säkerheten. Det är 43 gånger säkrare med godståg än med lastbilar, räknat per tonkilometer.
Men ibland tänker Sydnytt på säkerheten. De skriver att cyklister ska ha hjälm. För med hjälm är det ju inga problem att bli överkörd av en 32 meter lång lastbil.
Superlastbilen går som tåget. Sydnytt
Järnväg innebär ännu mindre utsläpp. Men kapaciteten där kommer inte att räcka och det här är enligt de inblandade ett komplement.
Cykelhjälm en färskvara. Sydnytt
Transportstyrelsens föreskrifter om färd med långa och tunga fordonståg mellan Malmö och Göteborg (PDF)
Fastställd tågplan 2014. Trafikverket se tabellerna 63 och 65
Högersväng en dödsfälla för cyklister - Svenska Dagbladet
Rail travel is the safest option for passengers. Allianz Pro Schiene
Rail 43 times safer than transporting hazardous freight by road
lördag 15 mars 2014
Långtidstest av sadelväska
Jag har nu haft min sadelväska av märket Zimbale i ett år och är mycket nöjd med den. Den är smidig och snygg men växer med uppgiften när jag vill ha med fler saker. Det sägs att den är vattentät, och efter några ösregn så kan jag hålla med. Jag använder den till dagsturer på landet och övernattningar. Det får plats en extra tröja, regnkläder och lite annat.
Den har smarta snabbspännen i omegaformat. Man stänger väskan genom att trycka remmarna över metallpiggar. Sen drar man åt, och piggen sitter då fast i en slits i remmen.

På den övre väskan har locket förlängts genom att knäppa upp knapparna på sidan. Det får då plats en picknickfilt
Det roligaste med väskan är alla justeringsmöjligheter. Inuti finns både spännrem och dragjustering. Utanpå finns spännen till locket som kan justeras fem centimeter. Men det allra roligaste är att locket kan bli 11cm större genom att enkelt knäppa upp två knappar. Mest använder jag den funktionen när det är kallt och jag har mycket kläder. När jag cyklar har jag kläderna på kroppen och väskan i litet läge, så att sakerna inte skumpar runt utan sitter stadigt på cykeln. I kaféer eller på tåget kan jag konvertera väskan till knöl-läge och få plats med alla ytterkläder.
Väskan har ett stort utrymme i mitten och en ficka på bägge sidor. Ibland önskar jag mig en särskild ficka för kartor eller papper, men det brukar gå bra att lägga dem mot ryggen i väskan. Det finns öglor på locket för att knyta fast saker utanpå väskan, t ex en sovsäck.
Då det inte behövs någon pakethållare är väskan särskilt bra till fällbara cyklar.
Med väskan följer tre bältesspännen som ska fästas i cykelsadelns två öglor och i sadelstolpen. Det funkar bra, men är lite pilligt om man tänker sig att ofta ta loss väskan från cykeln. Som tillbehör finns därför olika typer av metallramar med snabblås. Men de sticker ut en bit, och på min fällbara cykel vill jag inte ha saker som sticker ut. Så jag ersatte spännet som går runt sadelstolpen med ett kardborreband avsett för datakablar. För att fästa väskan i sadeln använder jag två små karbinhakar som hålls på plats med buntband och gummiband. Det är inte så elegant men det fungerar. Väskan sitter stadigt, skramlar inte och svajar inte.
Väskan är gjord av tjock bomull som sägs vara vattentätt. Väskan har klarat att hålla mina saker torra genom några örsegn, så det stämmer nog. Det är delvis för att regnet hamnar på mig, och inte så mycket på väskan bakom mig. Sidofickorna är mer utsatta för regn, men håller ändå tätt.
Egentligen brukar jag undvika saker av läder, eftersom jag tycker synd om djuren. Så en läderfri version skulle göra mig glad.
Väskan heter Zimbale 18l Saddle Bag men tyvärr verkar den inte tillverkas längre. Carradice tillverkar mycket snarlika väskor, fast utan de fina omegaspännena.
Zimbale vs Carradice. Lovely Bicycle!
Tidigare inlägg: Sadelväskor, en brittisk tradition
Den har smarta snabbspännen i omegaformat. Man stänger väskan genom att trycka remmarna över metallpiggar. Sen drar man åt, och piggen sitter då fast i en slits i remmen.

På den övre väskan har locket förlängts genom att knäppa upp knapparna på sidan. Det får då plats en picknickfilt
Det roligaste med väskan är alla justeringsmöjligheter. Inuti finns både spännrem och dragjustering. Utanpå finns spännen till locket som kan justeras fem centimeter. Men det allra roligaste är att locket kan bli 11cm större genom att enkelt knäppa upp två knappar. Mest använder jag den funktionen när det är kallt och jag har mycket kläder. När jag cyklar har jag kläderna på kroppen och väskan i litet läge, så att sakerna inte skumpar runt utan sitter stadigt på cykeln. I kaféer eller på tåget kan jag konvertera väskan till knöl-läge och få plats med alla ytterkläder.
Väskan har ett stort utrymme i mitten och en ficka på bägge sidor. Ibland önskar jag mig en särskild ficka för kartor eller papper, men det brukar gå bra att lägga dem mot ryggen i väskan. Det finns öglor på locket för att knyta fast saker utanpå väskan, t ex en sovsäck.
Då det inte behövs någon pakethållare är väskan särskilt bra till fällbara cyklar.
Med väskan följer tre bältesspännen som ska fästas i cykelsadelns två öglor och i sadelstolpen. Det funkar bra, men är lite pilligt om man tänker sig att ofta ta loss väskan från cykeln. Som tillbehör finns därför olika typer av metallramar med snabblås. Men de sticker ut en bit, och på min fällbara cykel vill jag inte ha saker som sticker ut. Så jag ersatte spännet som går runt sadelstolpen med ett kardborreband avsett för datakablar. För att fästa väskan i sadeln använder jag två små karbinhakar som hålls på plats med buntband och gummiband. Det är inte så elegant men det fungerar. Väskan sitter stadigt, skramlar inte och svajar inte.
Väskan är gjord av tjock bomull som sägs vara vattentätt. Väskan har klarat att hålla mina saker torra genom några örsegn, så det stämmer nog. Det är delvis för att regnet hamnar på mig, och inte så mycket på väskan bakom mig. Sidofickorna är mer utsatta för regn, men håller ändå tätt.
Egentligen brukar jag undvika saker av läder, eftersom jag tycker synd om djuren. Så en läderfri version skulle göra mig glad.
Väskan heter Zimbale 18l Saddle Bag men tyvärr verkar den inte tillverkas längre. Carradice tillverkar mycket snarlika väskor, fast utan de fina omegaspännena.
Zimbale vs Carradice. Lovely Bicycle!
Tidigare inlägg: Sadelväskor, en brittisk tradition
tisdag 11 mars 2014
Cykling måste säljas som en produkt
Jag såg Belinda Olssons program om feminism. Åh Gud vad bra hon är!! Hon är rolig och hon cyklar. Hon funderar på hur feminism ska säljas in till de som inte redan är frälsta.
Jag tycker det är trevligt med hen-dagis, jag vill att pojkar ska få prata om känslor och att flickor ska få köra brandbil när de blir stora. Men Belinda Olsson visar i sitt program att feminismen har ett PR-problem. Gudrun Schyman må vara en skickligare och mer påläst debattör än alla andra. Ändå är det inte hennes parti som kommit in i Riksdagen, det är Sverigedemokraterna.
Jag känner igen problemet från cykelrörelsen. Vi har alla argument, men når ändå inte fram. Trots att varannan invånare i Sverige bor inom fem kilometer från jobbet och varannan bilresa är kortare än fem kilometer, och trots att det bara tar 20 minuter, så sker bara var tionde resa med cykel. Trots att alla studier visar att cyklister lever längre och har lägre sjukfrånvaro.
Ett exempel på cykelrörelsens problem finns på infrastrukturministerns blogg. Där skriver ministerns assistent hur de åker på en cykelkonferens i Örebro, och det viktigaste intrycket blir att stockholmare är bättre på hjälm än örebroare. Men örebroarna är fyra gånger så bra på att cykla! Och cyklister lever längre och har lägre sjukfrånvaro! Den som bryr sig om liv och lem ska alltså applådera örebroarna, inte stockholmarna. Hur kan näringsdepartementets sakkuniga vara så okunniga?
Ett annat exempel finns i en handbok från Sveriges Kommuner och Landsting, SKL. Eftersom färre barn cyklar och går till skolan har SKL gjort en handbok i ämnet. Lösningen, enligt SKL, är att dela ut en folder till föräldrarna om hur barn ska uppfostras. Det finns säkert kloka saker som kan skrivas i en folder, men det är inte att sälja in cykling.
De flesta klarar vardagen alldeles utmärkt utan cykel. De går, åker kollektivt och kör bil. De behöver inte ett fjärde färdmedel och därför måste cykling säljas in. Det räcker inte att prata om hälsa och miljö.
Vi vill ha fina cykelbanor i gen sträckning för att det ska bli trevligt, attraktivt och snabbt att cykla. Vi ska inte mala om att cykling är farligt, för det är det inte. Vi kan lära oss av kollektivtrafiken där det är stoppade säten och trådlöst internet, inte för att det blir farligt annars, utan bara för att det blir trevligare så.
Se även inlägget från förra veckan: Cykling, en attitydfråga
Länkar
De flesta rör sig inom tio kilometer. Ecoprofile Många källor på detta, se länkarna i texten
Nollvisionen populism – cykling kan rädda fler liv av Klas Elm, Svensk Cykling
I dag görs tio procent av alla korta resor i Sverige på cykel. Om andelen cyklister skulle öka till 15 procent, skulle drygt 1 200 människor räddas från en för tidig död.
Wikipedia > Cykel > Säkerhet och hälsa vid cykling
onsdag 5 mars 2014
Cykling, en attitydfråga
Varför cyklar folk inte mer än de gör? Cyklister lever längre. De minskar trängsel, buller och avgaser. Hälften av alla bilresor i Sverige är kortare än fem kilometer och hälften av befolkningen bor inom 5km från jobbet. Det tar 20 minuter på cykel. Trots det sker bara var tionde resa i Sverige med cykel.
Ett gäng cykelprofiler skriver på Expressen att utförliga utredningar inte tycks hjälpa för att politiker och myndigheter ska bygga cykelbanor av hög kvalitet. De har nog rätt i det, det räcker inte med fakta och argument. Det handlar om attityder också. Malmöpolitikern John Roslund ser denna attitydfråga och plockar poäng på den. Han säger att vi inte ska uppmuntra cyklister genom söröjning.
Där är vår utmaning. Varför är politiker och myndigheter så ljumna inför cykling? En del kalkylerar rent av att det tjänar deras syften att vara fientliga mot cykling. Jag tror inte det är någon slump.
Jag ska återkomma till detta i nästa inlägg, men ungefär såhär: New research suggests people tend to hold negative views of political and social activists
Uppmuntra inte cyklister genom snöröjning. Sydsvenskan
Cykel- och gångpolitik utan mål och mening. Expressen
Det handlar totalt om närmare 25 tjocka dokument sedan sekelskiftet, där skälen för ökad cykling utförligt beskrivs: vi får bättre stadsmiljö, bättre folkhälsa, minskad klimatpåverkan och färre giftiga utsläpp om människor väljer cykel i stället för bil.
Källor på fakta:
De flesta rör sig inom tio kilometer. Ecoprofile
Wikipedia - Cykel - Säkerhet och hälsa vid cykling
Samt Trafikanalys, RES 2005-2006 Den nationella resvaneundersökningen, figur 6.1, för färdmedelsandelar.
lördag 22 februari 2014
Vad säger ryska homosexuella?
Senaste året har vi läst i media om Rysslands anti-gaylag. Men jag kan inte minnas att någon rysk gayaktivist har fått uttala sig i svenska media. Det har handlat om Pussy Riot, eller enstaka personer som har emigrerat på grund av förtrycket, och det är ju intressant.
Men det måste finnas LGBT-organisationer även i Ryssland. Vad säger de? Efter alla spaltkilometer som skrivits i frågan, hur kan den intressantaste parten ha utelämnats från rapporteringen? Lämna gärna en kommentar om du hittar en sån artikel!
The Only People Harassing the Gays of Sochi are the Foreign Journalists. The New Republic
“Norms change slowly, tolerance grows slowly. It’s much more tolerant now than it was ten years ago.”
Rysskräck möter trygghetsnarkomani
Vad händer när den vanliga trygghetsnarkomanin möter rysskräck? Då kommer det såna här artiklar i svenska media:
Hackare kan slå till mot besökare i Sotji. Ekot
"Om du åker till Sotji så kan din mobiltelefon bli avslyssnad!!!" För det händer ju aldrig annars. Det kan till och med hända att någon skurk vill komma åt dina personliga uppgifter! Nej är det sant!?
Visst är det tråkigt att ryssarna känner behovet att rusta upp sitt försvar. Men det är ändå viktigt att ha perspektiv. Det är USA som har världens överlägset största militär. De har 19 hangarfartyg, fler än resten av världen tillsammans. Deras hangarfartyg är dessutom dubbelt så stora som övriga länders. Om jag räknar med England, Frankrike och Spanien så har västmakterna tillsammans 75% av världens hangarfartyg.
Militär är dyrt. Bara en liten minskning av USAs militärutgifter skulle räcka till mat till alla hungriga barn i hela världen, bättre skolor i USA, och en massa andra bra saker. Du kanske har sett den här animationen med Ben Cohen, medgrundare till glassbolaget Ben & Jerry's, där han förklarar hur pengarna skulle kunna fördelas:
Ben's Oreos
Hackare kan slå till mot besökare i Sotji. Ekot
"Om du åker till Sotji så kan din mobiltelefon bli avslyssnad!!!" För det händer ju aldrig annars. Det kan till och med hända att någon skurk vill komma åt dina personliga uppgifter! Nej är det sant!?

Det finns tillfällen då en måste ta första steget
Visst är det tråkigt att ryssarna känner behovet att rusta upp sitt försvar. Men det är ändå viktigt att ha perspektiv. Det är USA som har världens överlägset största militär. De har 19 hangarfartyg, fler än resten av världen tillsammans. Deras hangarfartyg är dessutom dubbelt så stora som övriga länders. Om jag räknar med England, Frankrike och Spanien så har västmakterna tillsammans 75% av världens hangarfartyg.

På cykel, till fots, i buss, i spårvagnen. Ett första steg i livet
Militär är dyrt. Bara en liten minskning av USAs militärutgifter skulle räcka till mat till alla hungriga barn i hela världen, bättre skolor i USA, och en massa andra bra saker. Du kanske har sett den här animationen med Ben Cohen, medgrundare till glassbolaget Ben & Jerry's, där han förklarar hur pengarna skulle kunna fördelas:
Ben's Oreos
lördag 4 januari 2014
Förarlösa tåg och bilar

Metron i Köpenhamn är förarlös och det går att ta med cyklar. Foto © Mikael Colville Andersen
En av de mest spännande sakerna med förarlösa bilar är att det inte blir nödvändigt att äga en själv. Genom att de kan beställas fram var och när som helst så blir de mer som förarlösa taxibilar, eller kanske som förarlösa bilpoolsbilar.
Men kommer förarlösa bilar accepteras? Tekniken är inte direkt ny. Det har länge funnits förarlösa tåg, men de har inte fått genomslag. Metron i Köpenhamn, någon metrolinje i Paris och Docklands Light Railway är det jag kommer på. DLR är 25 år gammalt nu, och förarlöst sen början. Om det är så bra med förarlöst, varför har inte alla tunnelbanor blivit förarlösa?
Något som slår igenom är självgående dammsugare och gräsklippare. De är gulliga, överkomliga i pris och folk är inte rädda för dem. I veckan rapporterades om Mälarsjukhusets autonoma springpojkerobot, Bärtill. Bärtill hämtar och lämnar mediciner, blod och prover så att personalen kan göra viktigare saker. Bärtill är ganska gullig och lätt att acceptera.
Om Bärtill får större hjul skulle han kunna köra på vanliga vägar. Han skulle kunna köra hem sådant som jag beställer på postorder, bara på några timmar. Även om han inte kör fortare än 30 km/h så skulle han i många fall vara snabbare än posten. Om jag beställer något klockan sex på kvällen skulle han kunna ha det hos mig till morgonen därpå, även om han måste köra iväg 200 kilometer enkel resa för att hämta det, och även om han bara kör 30 km/h. Med många Bärtill skulle transportuppgifterna kunna skickas till närmaste Bärtill.
Det finns många uppdrag på närmare håll som Bärtill skulle kunna klara. Idag används bil till ganska enkla transporter. Genom att låta Bärtill göra jobbet skulle tiden kunna användas till annat och parkeringsbekymren minska.
Statistik från New York City visar att hälften av alla taxiresor är kortare än två miles eller tre kilometer. Det tar mindre än en kvart på cykel. Jag vet inte riktigt vad det betyder för förarlösa bilar eller för Bärtill. Men spännande är det.
Roboten som jobbarkompis. Vetandets Värld SR
2014 Taxicab Fact Book (PDF)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)






