Bil och flyg är tidstjuvar

I en DN-intervju säger trafikkonsulten Christer Ljungberg att det sitter i huvudet att ta tåget istället för att flyga. Det är lättare att blogga på tåget än på en kort flygtur på inrikes. Den som är mindre självcentrerad kan istället läsa andras bloggar.

Jag tycker mig se en betydande beteendeförändring i tågåkandet. I SVTs dokumentär "Det stora tågbeslutet" (finns som podd-tv) vittnar konduktörer om hur alla tåg går välbelagda, inte bara de som går på vissa dagar på vissa tider. I SJs kvartalsredovisningar kan man se hur beläggningen i X2000-trafiken som helhet nått upp i hela 70%. Det visar att tågpassagerarna är beredda att resa lite när närsomhelst, även mitt på dagen mitt i veckan.

Om man jämför det med inrikesflygets tidtabeller så ser man att avgångarna är koncentrerade till morgon och kväll på vardagar, samt söndag kväll. Flygets passagerare ser resan som ett lidande som ska klaras av så snabbt som möjligt. Tågpassagerarna ser det inte så. De är flexibla, för de vet att restid inte är dödtid. Man kan blogga, prata i telefon, sova, äta. Man kan få saker gjorda eller läsa andras bloggar.



Jag tror det är likadant med att köra bil. Människor har börjat inse att restiden inte blir förspilld om man utnyttjar den till att t ex sova eller äta. På tåget behöver man inte stanna för att gå på toaletten.

Den här inställningen är enormt betydelsefull för miljöpåverkan, eftersom den gör att man inte alltid måste pressa upp reshastigheten och därmed öka energiförbrukningen. Den gör att tågresandet kan ta marknadsandelar även på sträckor där tåget inte är snabbare dörr till dörr. Men jag stödjer fortfarande nya jänvägsbyggen för tåg i 320 km/h eftersom det gör att även längre flygresor kan ersättas av tåg, samtidigt som nya banor ger mer utrymme på gamla banor för godståg och pendeltåg i mer beskedliga farter.



Nattågen kommer bli nästa stora grej. Att sova medans man reser är det ultimata exemplet på att inte förspilla restiden. Om tåget avgår kl 18 och har en trevlig restaurangvagn, och om det går från centrum till centrum, så behöver man egentligen inte vara framme innan kl 08 på morgonen ungefär. Om tåget håller en medelfart på beskedliga 100 km/h så kan man avverka hela 1400km på en sån resa. Det motsvarar ungfär Stockholm-Luleå när Botniabanan är klar, eller Göteborg-Frankfurt. Samtidigt kan man göra 2800km om tåget håller 200 km/h i genomsnitt. Det blir Luleå-Paris på en natt.

Även när man cyklar så använder man tiden, till motion. Enligt den här studien är medelavståndet för cykelpendlare i Stockholm 8,8km. Annars påstås vanligen att folk sällan nyttocyklar sträckor längre än fem kilometer, för att det tar för lång tid. Men räknar man in motionen så är det tvärtom ett sätt att spara tid. Anta att man annars skulle lagt 60 minuter två gånger i veckan på att gå på gym och köra bil dit. Då kan man cykla till jobbet två dagar i veckan utan att spilla en enda minut, även om det tar 30 minuter extra att cykla, enkel resa. Se sidorna 10 och 13: Att cykla i Stockholms innerstad

Vanebilisterna mönstras ut

I ett tidigare inlägg skrev jag bittert att mycket av bilandet idag görs av äldre män och att när de så småningom blir av med körkortet, så kommer bilismen minska betydligt. Mina indicier är inte bergsäkra men inte heller värdelösa. Nu kommer nya fakta:

I senaste nummret av Västtrafiks personaltidning Strålkastaren intervjuas Caroline Almgren, företagets marknadsanalytiker. Hon säger att bästa förutsättningarna för ett ökat kollektivåkande finns i gruppen 40+, utan småbarn, som kör bil idag och som bor i områden med konkurrenskraftig kollektivtrafik, t ex alla storstäder. Jag instämmer helt och har skrivit syrligt om detta i inlägget Bli av med körkortet och bli barn på nytt.

Så jag räknade lite på det. Anta att folk kör lite bil efter 70. Då kommer alla 40+ sluta köra bil om 30 år, men om bara sex år kommer 20% av dem sluta. Anta vidare att Västtrafik på sex år lyckas påverka ytterligare 20% att sluta åka bil överallt varje dag. Då har denna grupp minskat sitt vanebilande med 40% om sex år! Det är ju uppbyggande!

För den som kör till jobbet varje dag så räcker det att ställa bilen en gång i veckan för att minska bilandet med 20%. Tänk hur rusningen skulle se ut om 20% av alla bilarna försvann!

Färre p-platser i innerstan



På miljöbloggen Ecoprofile skrev jag om hur Malmö och Göteborg tar bort tusentals p-platser i centrum de närmaste åren för att ersätta dem med bostäder och annat. Men även Stockholm gör så, man bygger bostäder på fd infartsparkeringar i stadsranden. Om man kombinerar detta med marknadspriser på kvarvarande p-platser och ljusskyltar som visar var det är ledigt och ej, så kan det bli lika betydelsefullt som trängselskatten, som minskade rusningstrafiken med 20%.

Ecoprofile: Malmö och Göteborg ser över parkeringen
SvD: 1700 p-platser kan försvinna

Jag har funderat lite över trängselskatten. Den minskar trafiken ner till en nivå där trafiken flyter. Jämfört med ständiga köer, dvs stillastående trafik, representerar det en ökning av av kapaciteten, inte en minskning. Därför är färre p-platser väldigt viktigt för alla som vill att antalet bilar i innerstan ska minska i absoluta tal.

Glöm inte geometriövningen: En parkerad bil mäter 2x4 eller åtta kvadratmeter, plus minst lika mycket utrymme för att komma i och ur p-rutan. Sexton kvadrat alltså, det är stort som ett sovrum eller ett kontor. I ett trevåningshus lika mycket som en lägenhet (3x16 = 48 kvadratmeter per lägenhet).

Enligt hängseln-och-livrem-principen bör färre p-platser och färre vanebilister medverka till en betydande minskning av bilandet i innerstäderna. Hoppas hoppas!