lördag 3 april 2010

1994: Spårtrafikens renässans

I ett tidigare inlägg beskrev jag hur bilfärjor och jetflyg kompletterade biltrafiken med början på 50-talet, och att det bidrog till att skapa ett mentalt duopol mellan flyg- och biltrafik. Nuförtiden tycker jag man kan se en uppluckring av det mentala duopolet.


1994 är det nya tider! Tågtunneln under Engelska kanalen öppnas [1]. London, Bryssel och flygplatsen Charles de Gaulle [2] ansluts till det växande franska högfartsnätet med nav i Paris. Eurostar-tågen kör i 300 km/h och har 750 sittplatser var, fler än den nya superjumbon från Airbus.

Resandet med TGV-tågen ökar så starkt att man 1994 testar ett tvåvåningståg, TGV Duplex, och serieproduktionen börjar året därpå [3]. Två Duplex-tåg kan parkopplas och har då över 1000 sittplatser.

I Sverige är X 2000-tågen på väg att bli det vanligaste tåget på huvudlinjerna. Sverige får snabbtåg 1990, och det året toppade inrikesflyget i Sverige [4]. Åren 1998-1999 öppnas järnvägstationer på flygplatserna i Stockholm [5], Köpenhamn [6] och Frankfurt [7]. I bilstaden Los Angeles öppnas 127 km spårväg och metro mellan 1990 och 2006 [8].

2005: Lånecyklar och trängselskatt


Reklambild Brompton av Olivier Pascaud

2005 öppnas lånecykelsystemet Vélo'v i Lyon [9]. Vélo'v har idag 3000 cyklar, som används knappt tio gånger om dagen vardera. Barcelona, London, Paris, Stockholm och en drös andra städer följer efter. Paris har idag 23 000 lånecyklar och Hangzhou i Kina har 40 000.

I Köpenhamns innerstad ökade cyklingen med 70% mellan 1990 och 2005 [10]. Cykeln är det populäraste färdmedlet till jobb och studier i Köpenhamn, med en marknadsandel på 37%. Det är inklusive pendlare från andra kommuner, och dessutom rensat för alla som kombinerar cykeln med kollektivtrafik. Även i London ökar cyklingen sedan man infört trängselskatt 2003 och sedan bombningen i tunnelbanan 2005 [11].

Och 2005 köpte jag min vikbara cykel från Brompton! Jag använder den tillsammans med tåg och spårvagn, men gradvis ökar jag cykelsträckorna och cyklar nu över en mil i taget om det passar.

Det är fler än jag som förstått att cykeln är ett bra komplement till tåget. För tio år sen valde tre av tio tågresenärer att cykla till stationen i Nederländerna [12]. Nu har detta ökat till fyra av tio och till 2020 räknar man med att varannan tågresenär cyklar. Samtidigt ökar tågresandet med några procent om året.

Cyklingen har fördubblats under 1990- och 2000-talet i London, Paris, Portland, New York, och Stockholm.

Så nu får duopolet bil-flyg konkurrens av duopolet tåg-cykel!

[1] en.wikipedia.org/wiki/Channel_Tunnel

[2] fr.wikipedia.org/wiki/Ligne_B_du_RER_d'Île-de-France

[3] en.wikipedia.org/wiki/TGV_Duplex

[4] Ecoprofile: Inrikesflyget: Malmölinjen större än Göteborgslinjen

[5] sv.wikipedia.org/wiki/Arlandabanan

[6] da.wikipedia.org/wiki/Københavns_Lufthavn,_Kastrup_Station

[7] de.wikipedia.org/wiki/Frankfurt_am_Main_Flughafen_Fernbahnhof

[8] http://en.wikipedia.org/wiki/Los_Angeles_County_Metro_Rail

[9] Ecoprofile: Kan kollektivtrafiken älska lånecyklar?

[10] Ecoprofile: Köpenhamnsbor ska cykla längre

[11] Ecoprofile: Cyklingen dubblad i London

[12] So many bikes, so little space

1 kommentar:

Erik Sandblom sa...

Här står det att amerikanska snabbtåg 1935-1950 körde 150 km/h och snittade 100 km/h. Och att det var snabbast i världen.

Nu kör europeiska och asiatiska snabbtåg dubbelt så fort. Så man kan tänka sig att t ex Kina idag får se en annorlunda utveckling än vad Europa och Nordamerika hade under efterkrigstiden. En snittfart på 200 km/h är tillräckligt hög för att konkurrera med flyg och bil. 100 räcker inte riktigt, annat än till pendling kanske.

How America Led, and Lost, the High-Speed Rail Race