Allt färre barn går eller cyklar själva till skolan. Detta trots att trafiken är säkrare än någonsin, och trots att två av tre elever bor inom sex kilometer från skolan, lika många som på nittiotalet.
Men människor fattar inte alltid rationella beslut. Amerikansk forskning visar att folk uppfattar risken olika för barn som lämnats ensamma, beroende på om de hade moraliska invändningar mot anledningen till att barnen lämnats ensamma. Till exempel om ett barn lämnas ensamt i en bil för att mamman blir påkörd och blir medvetslös, så uppfattas risken som låg. Men om mamman lämnar barnet ensamt i bilen för att träffa en älskare, så uppfattas barnet vara i fara.
Det visar att folk blandar in moraliska aspekter även när de är helt irrelevanta för barnets säkerhet.
I en intervju resonerar forskarna om varför barn alltmer sällan lämnas att utforska sin omgivning utan vuxnas sällskap. De spekulerar i att det är en rundgång av dålig riskuppfattning och moraliserande. Det börjar med att folk blir rädda och bildar en norm som säger att barn inte ska lämnas ensamma. När den normen bildats, så anpassar folk sin riskuppfattning till den nya normen och överskattar risken ännu mer. Man kan tänka sig att en sådan rundgång kan skapa snabba sociala förändringar, vilket kan förklara varför dagens föräldrar gick själva till skolan men inte tillåter sina barn att göra samma sak.
Well, the explanation we give in the paper is in terms of what we call the "feedback loop." The idea is that something (probably the availability heuristic) increased perceptions of risk to the point that a social norm against leaving children alone emerged. But once that norm was in place, moral outrage at those who violate the norm and inflated estimates of risk started reinforcing one another. That is, people increase their estimates of risk to better justify or rationalize the moral outrage they feel toward those who violate the norm, those higher estimates of risk provoke even more condemnation of parents who violate the norm, which elevates risk estimates still higher, and so on. That is a recipe for extremely rapid social change, and we suspect that the same feedback loop may operate in a variety of other domains.
Why Do We Judge Parents For Putting Kids At Perceived — But Unreal — Risk? National Public Radio
Thomas, A.J., Stanford, P.K. & Sarnecka, B.W., (2016). No Child Left Alone: Moral Judgments about Parents Affect Estimates of Risk to Children. Collabra. 2(1), p.10. DOI: http://doi.org/10.1525/collabra.33
