Det är faktiskt jättekonstigt att folk kan störa sig så mycket på cyklister. Okej, hjälmpropagandan har fått folk att tro att cykling är farligt, och rädsla kan göra att folk agerar irrationellt. Men ändå. Sarah Britz i Göteborgs-Posten är senast i raden av cyklofober i media:
"Jag är livrädd för männen på cykel"
"De kommer bakifrån, från sidan, framifrån och från ingenstans."
Alltså, om man skriftligen framför att cyklister kommer från ingenstans, då tänker man inte. Är man lugn och håller uppsikt så har man rimligen en uppfattning om var andra trafikanter kommer ifrån. Även polisens uppgifter i media om dödsfall visar sig vara helt uppdiktade:
Polisen jagar fartsyndare på två hjul. Svenska Dagbladet
När SvD på torsdagen kontrollerar uppgifterna om dödade visar det sig att de inte stämmer.
Jag möter samma paniska resonemang när jag pratar cykelhjälm med folk. De radar upp allt som kan hända: grus i kurvan, bilist som svänger höger, påse i framhjulet. Men om du redan vet allt som kan hända så kan du agera: sakta ner i kurvan, för du vet ju själv att det kan finnas grus. Håll uppsikt i korsningen och var beredd att stanna, för du vet ju själv att en bilist kan komma att svänga höger framför dig. (Eller cykla mitt i filen inför korsningen så att bakomvarande inte frestas köra om och sen svänga.) Lägg sakerna i korgen istället, för du vet att påsar kan fastna i framhjulet.
Om du kan fantisera ihop alla farliga situationer så vet du också hur man undviker dem.
Om du är nervös, ta det lugnt! Det är okej att leda cykeln förbi läskiga korsningar. Försök göra det med en bil! När jag pratar med cyklofober så tror de att man måste vara macho för att skippa hjälm och inte vara rädd. Men det är lika mycket tvärtom, om man bara håller sig inom gränserna för sin egen förmåga så går det utmärkt.
Korsar du spårväg på väg till skolan eller jobbet? Ta då och öva rälskorsning en söndag någonstans där trafiken är lugn. Ta reda på hur liten vinkel du kan korsa i. Då vet du att till vardags måste du hålla minst den vinkeln plus lite marginal.
Jag blir såklart rädd ibland. Det var läskigt att lära mig köra bil. Trycker jag på fel pedal eller rycker i ratten så kanske någon dör. Men med träning gick det bättre. Min körlärare sa diplomatiskt att alla är olika när det gäller hur många körlektioner man behöver. Metodiskt gick vi igenom några olika situationer som kan uppstå, och så fick jag träna på att hantera varje situation. Så småningom släppte nervositeten. Jag känner mig fortfarande mer hemma på cykel än bakom ratten, men i körskolan fick jag lära mig trafikens språk och jag vet att träning gör mig till en säkrare, bättre och lugnare trafikant.
Ni vet väl att cyklister lever längre och har lägre sjukfrånvaro.
8 kommentarer:
Idag låg jag bakom en snabb cyklist i röd tröja som inte såg sig om när han kastade sig ut för omkörning utanför Focus. Jag var redan i omkörningstagen men fick avbryta. Vid Korsvägen skrek han ilsket på en fotgängare som var i vägen. Vid Justus järn vek han plötsligt av ut i gatan utan att se sig om. Även då var jag i startgroparna för en omkörning. Han såg mig aldrig.
Sådant beteende fastnar i själen till den grad så att jag nu blir tvungen att gråta ut över din axel. Men om jag tänker efter, går det tusentals välvilliga trafikanter av alla slag på en enda sådan racerigelkott. Vi får inte glömma alla dem! Det är tyvärr lätt gjort när man blir omtumlad.
Jag tycker att dina råd ovan är mycket bra. Men en annan sak som du skrev som kommentar på en cykelblogg slår det mesta:
”Trafiken är lite som en fest. Det blir roligare om man själv är lite trevlig!”
Tillsammans tror jag att vi kan få upp stämningen så mycket därute så att det blir socialt omöjligt för någon att bete sig illa mot medtrafikanter.
Vad roligt att du gillade min liknelse!
I Köpenhamn är cykelbanorna bredare än i Göteborg, och det tror jag bidrar till bättre stämning. Två kompisar kan då cykla i bredd och samtala, precis som man kan i buss eller bil. Det blir också lättare att köra om, vilket är ett vanligt behov eftersom cyklister är så olika. Med en tung lådcykel och barn går det inte lika fort som om man är ensam på en vanlig cykel och sen till jobbet.
Copenhagenize har skrivit lite om detta, Copenhagen's Conversation Lanes. Copenhagenize
Erik skriver: "Om du kan fantisera ihop alla farliga situationer så vet du också hur man undviker dem."
Det här är det bästa som som någonsin uttryckts. Det är faktiskt busenkelt att undvika de flesta olyckor. Så länge cykliser cyklar fortare än de behärskar, cyklar upp på trottoarkanter, cyklar för nära parkerade bilar, bromsar med handbromsen i nerförsbacke, sms:ar, pratar i mobil, undviker att sträcka ut armen vid svängar, cyklar om på insidan, har dåligt underhållna cyklar utan ringklocka, cyklar mot rött, cykla med väskremmar hängandes utmed hjulen, strunta i väglaget, köra på i full fart i löst grus etc så kommer olyckor fortsätta hända men allt detta beror enbart på beteende och inte på frånvaro av hjälm.
Anonym, ja om man är förutseende så kan man förstås undvika farliga situationer. Men väghållaren har också ett ansvar att sopa upp grus, att bygga cykelbanorna på tillräckligt avstånd från bildörrar som kan gå upp, att ordna bra belysning, med mera.
Man kan fundera över om cyklister har en personlig egenskap som gör dem extra disponerade för sådant oförutseende. Går det i så fall att sätta fingret på den egenskapen? Eller är det en grundläggande brist som de delar med alla människor? Olyckor händer ju inte bara bland cyklister. Finns det något i trafikmiljön som påverkar cyklister annorlunda än andra trafikantgrupper? Det vore intressant om forskare utan utan förutfattade meningar ville titta närmare på dessa frågor.
Trafikistan: I det utmärkta radioprogrammet Cykla i P1 intervjuades en psykolog som menade att cyklister tänker mycket på att komma fram.
Antagligen vill bilister precis lika gärna komma fram, men min teori är att det är mer socialt accepterat bland trafikanter och planerare att bilister ska fram. Därför reagerar man inte lika mycket på det, och trafikmiljön är bättre anpassad till bilisters framfart än till cyklisters.
Ja det är den. Men det börjar sakta förändras, och det gör ont när knoppar brister, speciellt i de delar som tvingas lämna plats för det nya.
Jag lyssnade faktiskt helt nyligen på programmet igen därför att det var så intressant. Trafikpsykologen Sören Nordlund beskriver hur bilister måste tänka mer planerande. De manövrerar ju åbäkiga kolosser som inte kan röra sig åt alla håll och slinka in i små tillfälliga glipor. Det krävs mycket framförhållning, men det behöver inte gående, och knappast cyklister heller. Störande, va? De kan kryssa och ta problemen i takt med att de dyker upp. Då brukar man normalt de äldsta delarna av hjärnan, samma som ormar och ödlor använder för att välja väg. Vårt medvetande kan då ha fokus på helt andra saker. Varför bry sig om något som går av sig själv?
Här är ett exempel på att hjälmhysterin gått för långt:
http://www.doktorn.com/artikel/svenskproducerad-film-b%C3%B6r-enbart-visa-cyklister-som-b%C3%A4r-hj%C3%A4lm
Skicka en kommentar