En av gästerna i radioprogrammet Jättestora Frågors avsnitt om kärlek beskrev hur hon ligger vaken och oroar sig för sina barn. Jag tycker inte oro är ett uttryck för kärlek. Kärlek är att älska barnen för vilka de är, i motgång och medgång, även när det inte blir som man hade tänkt sig.
Den moderna medicinen ställer frågan på sin spets. Om fosterprovet visar att barnet har någon defekt, behåller man då barnet eller gör man abort? Det är en knivig fråga. Om man behåller barnet och sen oroar sig hela tiden, hur kärleksfullt är det? Det är kanske bättre att göra abort och sen få ett barn som man kan älska utan att glida iväg i oro.
Svåra frågor som sagt. Att alltid älska sina barn eller sin nästa är ett krav som få lever upp till. Men jag tror det blir enklare om man erkänner sin ofullkomlighet, än om man går och inbillar sig att allt man gör motiveras av ren kärlek. Att lära känna sina mindre smickrande sidor kan lustigt nog vara en början på att ha bättre relationer till sina nära och kära.
Jättestora frågor: Måste man offra något för kärlekens skull?
Fria Tidningen: Rädda föräldrar och trotsiga barn
Till saken hörde att mamman var nyseparerad. Klart som korvspad, tänkte jag, att barnet reagerade på det. Så det framförde jag i sansad ton, snällt och försiktigt, som en möjlig orsak, en förklaring, ett konstruktivt förslag. Men gissa vad som hände? Just det. Alla mammorna fick spader.
