Ju mer jag lär mig om månlandingarna desto mer fantastiska framstår dom. Att så många människor kunde samarbeta för att skicka människor så ofattbart långa avstånd. Att kunna färdas så långt i en miljö som en oskyddad människa inte överlever i mer än några sekunder. Det som skyddade astronauterna var inte bara deras rymddräkter och rymdskepp. Det var också markpersonalen och alla experter -- nördar, skulle vi kallat dem idag -- som grottade ner sig i detaljer och kunde allt om de mekanismer de byggde för att föra människor till månen. De kunde fatta beslut på stående fot och anpassade expeditionen efter oförutsedda händelser. De räddade astronauternas liv och expeditionens framgång.
Steve Bales och Apollo 11
När jag tänker på denna gigantiska prestation har det slagit mig att inget liknande har gjorts i min tid. I jämförelse med tiden för månlandingarna framstår min egen tid som en enorm fattigdom där det mest spännande som kan ske är att man köper en platt-tv.
I det här avsnittet av Star Trek ska Lokai och Bele förgöra varandra. De kan inte försonas, ty Lokai är svart på höger sida, medan Bele är svart på vänster sida. Star Trek: Let That Be Your Last Battlefield
Men jag kanske kan få uppleva en lite mer spännande och upplyst tid jag också.
1 kommentar:
En fantastisk grej är att den omborddator (för bl.a. navigering och kommunikation med Jorden) som fanns i månlandaren motsvarar vad som idag skulle kunna jämföras med en miniräknare. Snacka om effektivt användande av knappa resurser.
Idag lever vi i ett överflödssamhälle (på många olika sätt) men ändå klarar vi inte av att hantera de äns simpla problem.
Skicka en kommentar