Cyklarna kommer inte av sig självt

Att en del städer har stor andel cyklister bortförklaras ofta med att den stan är så unik på nåt sätt. Men så är det inte. Det enda "unika" är att beslutsfattarna under lång tid arbetat med att ge cykeln en naturlig plats i stan. Två bra exempel är blåsiga Bodø som sätter upp vindskydd i glas för cyklisterna, och backiga Trondheim där man har en cykellift à la "rope tow". Visst är detta inget konstigare än att man premierar bilismen med speciella broar, tunnlar, parkeringshus och bensinstationer.

Bicycle tube in Bodø, Norway

bicycle lift in Trondheim



Och i den kända cykelstaden Lund finns Lundahoj, en enorm övervakad, inhängnad och bemannad cykelparkering med verkstad och utlåning i anslutning till järnvägstationen. Självklart kunde detta utrymme lika gärna gjorts till köpcentrum, bilparkering eller nåt annat. Men de styrande valde cykelverksamhet. Självklart gör detta att många väljer att cykla till stationen och till andra ställen, istället för att ta bilen eller bussen (eller att gå). Det är väl inget konstigt med det?

Lundahoj

I Köpenhamn sker en tredjedel av jobbpendlandet med cykel. Det är inte heller någon slump, utan beror på att man sedan sextiotalet arbetat med att dämpa bilismen och uppmuntra gång och cykeltrafik.
Learning from Copenhagen